Att minnas kärleken

I dag är dagen då jag summerar sju veckors vistelse i underbara Brasilien. Jag åkte hit av flera anledningar. För det första ville jag fira boken jag släppte i maj förra året – min självbiografi, Vilsna själars paradis, som berättar om den mörkaste tiden i mitt liv, när jag i mitt andliga sökande gick vilse i medberoendet och hamnade i en sekt. Samtidigt ville jag markera att en större cykel i mitt liv har nått sitt slut; en tid då jag äntligen har läkt från sektens grepp och brutit mig loss från de mönster jag burit med mig ända sedan jag var ett litet barn. När SVT gjorde den tredelade dokumentären, Holy Fuck, där både min man och jag delade våra historier, blev det det avgörande ögonblicket – det ögonblick då vi vågade öppna upp helt och hållet, ett nödvändigt steg innan vi kunde säga adjö till det förflutna och våga ta steget in i något helt nytt.

Nu, sju veckor senare, sitter jag som så många gånger tidigare på min balkong med utsikt över havet, där jag landar i allt jag fått med mig från den här resan. Det har varit ett så tydligt avslut, men också början på en ny livscykel. Hur lång den kommer att vara vet jag inte, men det känns helt klart att den börjar just nu – med en känsla av hopp, förändring och en ny sorts frihet.

På den här resan har jag återupptäckt att det i slutändan är kärleken som är viktigast. Min man och jag har nämligen genomgått en djup och oerhört transformerande relationsresa under våra snart elva år tillsammans. Vi gjorde det valet att träna på kärlek från början, och efter ett tag insåg vi att vi ville hjälpa andra att hitta samma väg. Därför utbildade vi oss till relationscoacher och startade Training for Love. Vi brukade skämtsamt säga att om vi kunde bryta våra egna ibland tokiga och dysfunktionella mönster, så kunde verkligen alla det – vi kände oss ju ibland som hopplösa fall! 😊

Vi har delat våra verktyg på otaliga sätt – genom coachingsessioner, retreats, workshops, föreläsningar, utbildningar och intervjuer. Men här i Brasilien har jag insett att alla dessa verktyg, hur värdefulla de än är, bara är hjälpmedel. Det är kärleken som måste komma först. Och jag menar inte den där romantiserade kärleken vi ser i Hollywoodfilmer eller växer upp med, utan den där djupare, helande kärleken som våra mästare och profeter har talat om i alla tider. Den kärleken som inte berusar oss, utan istället läker oss och hjälper oss att komma hem till den vi verkligen är och minnas att vi är del av något större än oss själva. Det är den kärlek våra hjärtan längtar efter, men som så få vet hur man manifesterar och lever. För att leva i en kärleksfull relation behöver vi först komma hem till oss själva – det finns inga genvägar. Äkta kärlek kan aldrig fejkas; när vi är i kärlek vet vi det. Vi kommer ihåg.

Vi tenderar att kalla allt möjligt för kärlek – attraktion, medberoende, kontroll, svartsjuka, till och med rädsla får ibland heta kärlek. Det är en av de första insikter vi måste komma åt om vi verkligen vill skapa mer kärlek i våra liv. Vad är det vi tror är kärlek, men som egentligen inte är det? Utan den medvetenheten blir alla verktyg vi lärt oss bara medel för att få det vi vill ha, istället för att vara ett sätt att ge.

Vi behöver göra det skiftet för att komma ihåg att kärlek är något vi alla alltid har tillgång till. Den är alltid här. Det är vi som vänder oss bort från den och sedan försöker få den från en annan person. Och när det inte händer skyller vi på personen i fråga, som om det vore den personen som bär ansvaret för kärleken i våra liv.

I morgon är det dags att åka tillbaka till Sverige igen, och jag förundras över hur viktigt det är att komma bort och få nya perspektiv för att minnas och se saker som alltid funnits där. Det är som om distansen gör det lättare att urskilja det som verkligen betyder något. Brasilien har gett mig precis det jag behövde – en påminnelse om kärleken, om friheten och om att livet alltid rör sig framåt. Och nu är det dags att ta med allt det hem.